Mitt artistliv

Jag började redan som 15-åring på tidigt 70-tal som sångare och flöjtist i det melodiska nordvästraskåne-baserade ”bluesprogg-bandet”  Nederlaget, ihop med flera begåvade musiker. Ett band som jag säkert stannat kvar i och utvecklats ihop med om jag inte fått möjligheten att flytta till Stockholm med min far för att gå på musikskola. Där pluggade jag bland annat sångteknik med sångerskan Lena Eriksson , samt musikalisk grammatik och improvisation. Även dans, med ingen mindre än Nalle Knutsson som lärare. En kul och märklig tid.

Förutom utbildningen så extraknäckte jag som bokare för en turnerande talangtävling och vid ett tillfälle så hade en tävlande artist lämnat återbud, så jag övertalades att hoppa in som ersättare, och spelade flöjt och sjöng en blues på skånska. Överraskande nog så gick jag vidare och blev senare uttagen till finalomgången på Jarlateatern i Stockholm. Det var där jag först kom i kontakt med rockgruppen Råg i Ryggen som också var ett av finalbidragen.

Killarna i Råg i Ryggen letade efter en solosångare och frågade mig om jag hade lust att testa, och jag var ju inte direkt svårövertalad med deras repertoar av bl a ösiga och tunga Uriah Heep- och Deep Purple covers. 1975 så fick vi också skivkontrakt, som resulterade i en LP som numera har blivit något av en kultplatta i progg- och samlarkretsar, med låtar som bl a Jan Banan och Det kan väl inte va farligt. Värt att nämnas också är att inspelningen endast tog 2 dagar och att det blev sensationella rubriker i kvällspressen när vi spelade på Gröna Lunds stora scen, med en enorm ljudanläggning som fick boende uppe på Söders höjder att polisanmäla framträdandet för buller!
Det var ett stolt ungt rockband då! 😉

 I slutet av 70-talet kom jag i kontakt med gitarristen Gunnar Nilsson, och efter ett par års låtexperimenterande så fick två lyckliga unga män förlagsavtal med Stickan Anderssons Sweden Music. Vi utvecklade så småningom det pop-rock-punk-symfoniska bandet Spray, och fick LP-kontrakt med CBS-Records. Vi hade två härliga inspelningsveckor i Tocanostudion i danska Hörve med producent Anders Eljas och tekniker Anders Oredsson. Det blev en singelhit med Alla Kalla Killarna som bl a hamnade på P3:s Trackslista. Andra nämnvärda låtar från albumet är Protest, Tåget som aldrig kom fram och Rockens Roll. Vi turnerade också mycket den sommaren 1980 och uppträdde med bl a Gyllene Tider och Europe.

1981 anställdes jag som producent på Polar Music, och i samma period så bildade basisten Anders Åström och jag den Buggles-inspirerade duon Can-Can och gav ut den självproducerade singeln Playing Girls / Swedish Eyes. Det var en rolig och kreativ tid och vi fullkomligt frossade oss i de möjligheter som Polarstudion gav oss. Förövrigt i en period då bland annat ABBA’s ”Visitors”, Frida’s – Something’s going on och Mats Ronander’s ”God bok” spelades in.

 

Min artistmentor Johan Langer, som tidigare signat upp Spray till CBS, startade 1982 ett eget skivbolag, My Label, och erbjöd mig att spela in min första solosingel, Mera rysare på TV / Lejoninnan. Året därpå blev Johan chef på Europa Film Records, och skrev skivkontrakt med mig på en solo-LP, ”Jonas Warnerbring”. Så jag samlade ett gäng med rutinerade studiomusiker och producerade själv albumet i EuropaFilms stora legendariska inspelningsstudio, där ett par stämningsfulla låtar, Motiv att fly och Vi lever i evighet fick mycket radiospelningar. Min personliga favoritlåt på plattan är Ett vackert par. Det togs ut tre singlar från LP’n och vi gjorde också en svensk cover på den tyska megahiten Major Tom, med synth-oraklet Greg Fitzpatrick som programmerare.

Under tiden på Polarstudion så kom jag i kontakt med ljudteknikern, låtskrivaren och producenten Paris Edvinsson och jag gillade verkligen hans pop-symfoniska arrangemang. Vi började skriva låtar ihop och 1987 så fick French Revolution LP-kontrakt med Virgin Records och fick senare en hit med singeln The Light from Fantasia, som bl a låg på P3:s Trackslista och SVT:s ”Listan”. Andra låtar att nämna är This is not the end och Moscow and Washington. Vid en kaotisk men minnesvärd PR-turné i Leningrad och Moskva i forna Sovjetunionen, uppträdde vi i TV och Radio. Vi släppte senare singeln Hurricane inför ett förväntat andra album. Men vi kom inte överens med skivbolaget som ledde till att bandet upplöstes och att jag fortsatte vidare som talangscout och låtskrivare.

2010 gav jag ut Jag vet på Spotify, en välgjord låt som fått mycket uppmärksamhet och gillande. Mycket för texten, som öppnade upp för ett nytt skrivande för mig kring det svenska språket. Flera låtar i samma stämning finns under arbete.